Kalmar Triathlon 2002 var tänkt att bli en ganska bra tävling men uppladdningen var inte den bästa då jag grävde upp runt huset samtidigt som det värsta skyfallet som jag varit med om drabbade oss och vårt hus. 105 mm. på ett dygn kom ned samtidigt som jag hade hälften klart på framsidan av huset. Aldrig har jag haft så ont i magen och då var det 5-6 dar kvar till tävlingen. Sen drabbade en bihåleinflammation mig och efter viss tvekan bestämde jag mig ändå för att ställa upp. Det fungerade dock inget vidare utan jag bröt redan efter 1 varv på simningen. Läs mer om loppet en bit ned på sidan!
Äntligen är man en i den exklusiva skaran som har klarat av "Järnmannnen"! Den 28:e juli 2001, så deltog jag i Kalmar Triathlon och blev i och med det den 716:e svensk som har klarat av Ironmandistansen som är 3860 m. simning, 180,2 km. cykling samt 42.195 m. löpning. Tiden blev blygsamma 14:49 men det primära var att bara klara det under maxtiden som är 15 timmar. Här kommer min egen story om loppet.
Järnmannen 2001 av Niclas Bernhardsson
I dagarna 3 så
hade jag käkat rätt och så mycket så man trodde man skulle
spricka emellanåt. Men efter ett litet tag så var man hungrig
igen. Antagligen så var kroppen så inställd på loppet så den
ville bara ha mer. Jag och mitt stöd, tillika fru Ulrika kom
till Kalmar och checkade in på Kalmar Stadshotell och fick efter
ett tag kontakt med Johan Tullare som har varit (är) en hyvens
kille och kommit med rätt pushningar när man som mest behövde
det. Han tog oss dessutom med på en sväng runt cykelbanan så
att man såg hur den såg ut. Sen var det dags för det
obligatoriska Pre-Race mötet. Där fick man all info man kunde
få men det stillade inte oron. Jag simmar ju som bekant som en
kratta och simningen var ju det jag var mest orolig för.
Maxtiden var 2:15 och jag hade ju simmat Vansbrosimningen några
veckor innan på 2:05. Och det är nästan en kilometer kortare!
Fast då hade jag inte våtdräkt. I Aftonbladet hade dom
dessutom en artikel om det utbredda giftalgerområdet där Kalmar
räknades in som det värst drabbade området där 2 hundar hade
dött och några barn fått svår klåda på kroppen. En annan
som brukar ha för vana att minska vattenbeståndet när man
leker Bengt Baron, blev så klart än mer orolig.
Incheckningen
gick smidigt och jag lade i ordning dom persedlar jag skulle ha
till cyklingen och löpningen och sen tog jag på mig min
våtdräkt. (Undrar om korvförsäljningen minskade den dagen i
Kalmar?). Nu var det nära och Kalmar Sund såg ut att ligga
ganska stilla. Skönt! Det sista jag gjorde förutom att norpa
åt mig en lyckokyss av frun var att spänna åt simglasögonen
så hårt att ögonen nästan ploppade ut. Inget vatten fick
komma in!
När vi kom i vattnet for alla i väg med en ruskig fart förutom
jag och Janne C. Vad härligt med sällskap, tänkte jag men i
nästa stund så drog han ett par crawltag och var långt framme.
Jag blev med ens bryskt medveten om att jag skulle få simma
alldeles själv och komma ohjälpligt sist upp ur vattnet! Men
själv var jag aldrig. Publiken och speakern var entusiastiska.
På första varvet blev jag så klart varvad och det känns ju
jättekul när man har 2 varv till att simma. Det tog 40 minuter
att klara av första varvet och när jag dessutom fixade det
andra varvet också det på 40 minuter så hörde min fru
funktionärerna säga att "han kanske klarar det". På
sista varvet började jag känna mig rejält ensam för då såg
jag bara nån enstaka simmare vara på väg till mål när jag
hade den bortre bojen kvar att runda. Tröttheten började också
sättas in rejält och när den vänstra vaden plötsligt
krampade ca. 250 meter från land kändes det mycket olustigt.
Men upp ur vattnet till publikens jubel kom jag på 2:06. Hela 9
minuter från maxgränsen! Ulrika såg också nöjd ut och hon
gjorde mig sällskap bort till växlingen.
När det var dags
för byte var det inte så svårt att hitta ens cykel för det
var bara en kvar! Men publiken fanns kvar för att bländas av
min kritvita rumpa som jag visade upp några sekunder. Lite
flåsig från simningen satte jag då igång att cykla och
kändes det ensamt när man simmade så kändes det värre nu.
Då hade man ju i alla fall sällskap av följebåtarna. Nu
dröjde det ett tag sen mötte jag 2 cyklister som var i
särklass. Det visade sig att dom kom hela 1 timme före 3:an i
mål. Det var varmt och det var jobbigt. Det var bara att ösa
vatten på huvudet så man inte fick värmeslag. Sen på andra
varvet så började det hetta rejält i fötterna. Det brände
mer och mer så vid den sista varvningen tog jag av mig
strumporna och det hjälpte.
Det började dock blåsa mer och mer och på tillbakavägen mot
Kalmar drabbade en lokal regnskur mig med motvind och
medelhastigheten sjönk ganska kraftigt. Tiden vart 7:07 och
inkluderat med bytet nära vad jag planerat.
Löpningen sen
vart en plåga för solen gjorde sig påmind på en gång. Ganska
omgående fick jag nästan värmeslag och efter ett tag började
det nästan snurra och det gick inte ens att gå rakt. I tankarna
fanns egentligen inget annat än att bryta men med envishet och
hjälpande folk med våta handdukar samt huvudduschning och en
keps (glömde min!) så kom jag igång igen. När jag såg att
jag hade drygt 2,5 timme på mig för att avverka dom 2 sista
milen så förstod jag att det här kunde nog ändå gå vägen.
Med hela tiden vid varvingar fanns Ulrika som gjorde sitt för
att peppa och jag fick lite x-tra att dricka. Fötterna smärtade
mer och mer då jag dumdristigt nog hade fortsatt på den
strumpfria vägen. Gruspartierna gjorde nog att det smög in lite
grus i skorna men den smärtan gick att uthärda. Nu var det bara
att se till att hinna under maxgränsen som var 15 timmar.
Känslan att bara ha ett par kilometrar kvar borde ha varit
fantastiskt men utmattningen gjorde att man inte orkade känna
efter ordentligt. När sen Ulrika dök upp då det var en
kilometer kvar kändes det obeskrivligt. Då ville jag dela den
glädje som fanns inom mig. Sen målsnöret. Vad säger man. Nu
har jag studerat målfotot också och bilder säger som sagt var
mer än tusen ord! ;-)
Hur jag rent
kroppsligt mådde efteråt är en helt annan historia...
Jag vill rikta ett stort tack till min fru som gjort detta möjligt. Du delar min glädje, det vet jag.
Jag vill även
tacka:
Johan Tullare med familj som varit fantastiskt snälla.
Samt den snälla
familj som med vattenslang och keps möjliggjorde att jag kunde
fortsätta. (Glömde kepsen!)
Och arrangörerna som trots få deltagare varit så otroliga och
så entusiastiska.
Järnmannen
2002 av Niclas Bernhardsson
Att redan efter 1
varv på simningen tvingas inse att det nog inte är någon idé
att fortsätta känns förstås inget vidare men samtidigt gav
det mig en chans att faktiskt förstå vad man har klarat av
förra året. Efter att ha lämnat cykeln på hotellet och bytt
om begav jag mig så då ned tillbaka till tävlingsområdet för
att se hur det gick för min rumskompis. Klockan visade att det
nog var på gränsen till att kunde ha gett sig av på cykeln men
den stod kvar och jag följde dom tävlande baklänges tillbaka
ned till vattnet. Sen såg jag Hasse komma upp ur vattnet och han
såg rejält tagen ut. Han som var som en fisk i vattnet i
vanliga fall och ansåg att det första momentet i
"järnmannen" var en baggis, funderade nog på hur
fortsättningen skulle bli.
Kul att även se hur "nätkompisen" Per Ericsson kom
upp ur vattnet och jag gav han en hjälpande hand med dragkedjan.
Sen kom nästa tävlande och ville ha hjälp så när jag hjälpt
honom pös jag fort iväg så att dom inte trodde att jag var
nån slags "våtdräktsborttagningsassistent"! :-)
Kul att få se Janne C kasta sig iväg på cykeln... Nåja. I
sakta mak gränsla cykeln då, utan att förivra sig till
skillnad mot många andra som nästan höll på att meja ned
publiken.
Efter ett tag
gick jag då bort till en flaggvakt och lättade mina sorger för
honom och berättade när dom första cyklande skulle komma för
det hade han ingen aning om. Att det sen även stämde med
ordningen var bara roligt och han måste ha trott att jag var
nåt slags orakel. Joakim Axelsson kom med en ruskig fart och
efter ett par minuter kom även Clas Myrestam som såg väldigt
bestämd och laddad ut.
Efter ytterligare några cyklister kände jag för att tröstäta
lite och begav mig en tur till konsum för att hinna tillbaka
för att se kompisen Hasse Hemström passera på cykeln.
Fortfarande kändes det väldigt jobbigt att ha brutit och jag
svor för mig själv att aldrig slarva med simträningen så att
jag slipper ligga så precis på gränsen något mera. Jag såg
även ytterligare en kompis passera på cykeln och det var Jonas
Andersson. Kul!
Efterhand som dom
började att bege sig ut på löparbanan och dunkandet i
bihålorna blev allt värre förstod jag att jag gjort det
rätta. Att se alla dessa triathleter utkämpa sina interna
kamper och alla åskådare runt om gjorde att jag äntligen
förstått vad det egentligen är jag har klarat av. Förra året
så tror jag att jag var för slut för att förstå det men nu
såg jag det från åskådarplats och det var en annan sak.
Mäktigt. Hasse Hemström öppnade väldigt hårt på löpningen
och jag trodde att han skulle få det svårt. Jonas Andersson
började få det tufft i värmen och han insåg nog att det
skulle bli svårt att klara sitt mål att gå under 11 h.
Clas Myrestam´s blick var nog, tillsammans med Örjan Sandler´s
insats, tävlingens behållning. Vilken fokusering. Ruggig blick.
Ingenting kunde nog få han att tappa koncentrationen. En positiv
tjej var även Sofie Dovrén som utstrålade en sällan skådad
glädje. Kul att se. Fast inser man att man kommer att vinna
så... :-)
Clas Myrestam
går som första man i mål och får publikens välförtjänta
jubel samtidigt som jag har koll på mina kompisar. Hasse
Hemström går ut på sista varvet och ja, han går. Nu börjar
han nog bli trött tänkte jag men hursomhelst så kommer det nog
bli en bra tid. Efter ett tag så ser jag hur Jonas kommer på
upploppsrakan och han ser rejält trött ut men får fram ett
tack när jag dunkar honom i ryggen och ropar grattis. Härligt
kämpat! Sen ser jag hur "nätkompisen" Per Ericsson
går ut på sista varvet och han är rejält tagen och mår illa.
Men nu får inget stoppa honom och det tror jag inte han har
tänkt heller. Jag får honom att stanna till och posera för ett
litet kort.
Sen kommer då Hasse och han har sprungit bra. Han springer in
på tiden 12:47:48 och det blir till att bita i för mig.
Kanonbra och jag får nästan skäll av honom då han undrar vad
jag har lurat i honom! :-) Men när jag ber att få ett leende
så gick det också!
På
prisutdelningen sen var det ju tråkigt att inte Per Ericsson kom
upp och hämtade sitt utlottade pris. Bara så att han vet! :-)
Sen Örjan Sandler... Vilken man! Vilken tid! Vilken prestation
och vilket jubel. Det var nästan så att taket lyfte. Det var
kul och det var han väl värd! 63 år gammal och med en tid på
9:55. Det hade räckt långt i huvudklassen.
Till sist så vill jag bara säga att jag är fast i den här sporten och jag kommer tillbaka och jag får trösta mig med att jag tror jag fick ett flertal till att ställa upp denna gången och att dom klarade av det. Mycket kul! Är det någon som inte vill finnas med på bild eller text på denna sida så mailar Ni bara så tar jag bort det på en gång. Bilderna är beskurna så finns Ni med på bild så maila så skickar jag hela bilden! Är Ni inte med på bilden som det handlar om vill jag gärna ha den tävlandes godkännande först. Bilder som inte finns med här men som jag kan skicka till den tävlande (eller efter godkännande även till icke tävlande) är bilder på Jonas Blom, Christian Kirchberger (vitt linne & blå tights?), Clas Myrestam (flera bilder), Jerker Mattsson (2 löparbilder), Patrik Isegran, Per Häger, Janne C, Erika Heintz, Linus Pråhme, Mette Erikssen, Jonas Andersson, Jona Dahlqvist, Annika Jönsson, Marcus Möller, Lena Karlsson och Lena Karlsson eller Sofia Petersson (vit keps och vit top)
Se gärna triathlonlänkarna på "länksidan"!
Niclas
klassikersida!
Ulrikas
klassikersida!
Niclas IM-story ´03!
fam.bernhardsson@telia.com Maila mig!
Tryck här för att komma till Familjen
Bernhardsson´s hemsida!
Huvudsidan!
Uppdaterad den 1:a augusti 2002.