Hejsan! Jag heter Niclas Bernhardsson och är 33 år. Förr höll jag på med bodybuilding men när min far tragiskt gick bort, blev det för jobbigt med "byggningen". Efter att ha samlat mina tankar (och tappat i vikt) tänkte jag att jag skall ta och genomföra en gammal dröm. Att ta en Svensk Klassiker!
Under 1999 genomförde jag Öppet Spår, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet. Tillsammans blir det en Svensk Klassiker.
I samband med Vasaloppet Öppet Språr 2004 så klarade jag av 5-årsdiplomet. Vad som väntar härnäst vet jag inte då klassikern i sig inte längre är någon morot utan nu handlar det mest om att försöka bli bättre. Fast Skidor är ju roligt... och cykling likaså. Lidingöloppet missar jag inte gärna sen ingår ju simningen i triathlon som jag satsar på så .... ;-) Nja, jag tar nog en Time-Out i klassikern då jag nog har beslutat mig för att stå över Vansbrosimningen då jag inte har tränat för den ordentligt. Inget ont om de som samlar klassiker på hög men jag känner att jag vill satsa på att bli bättre överlag i första hand.
Såg att jag visst blivit länkad hit från Vansbrosimmets nyhetsbrev, vilket förstås är kul, så det är nog bäst att uppdatera lite! :-) Jag kör numera mina referat på min "Race report-sida". Den kan du även hitta ifrån huvudsidan. För den som letar simtips här, så får Ni nog leta länge. Dock kan det vara värt att veta att jag är jättedålig på att simma men ändå så har jag på ngt sätt klarat av 5 Vansbrosim samt 3 st. Iron Man. Så med dessutom lite simträning så ser det mycket ljust ut för just dig! :-)
(Att jag är så vit i ansiktet beror inte på något framkallningsproblem!)
Öppet Spår! Dom 9 milen mellan Sälen och Mora borde inte ha varit några problem trots endast 10-15 snömil på ca. 10 år. Men jag blev antagligen övertränad och gick ner för mycket i vikt så det vart för mycket spann under skidorna. Detta plus det ovanligt svårvallade föret gjorde att jag gick in i väggen redan efter ca. 3 mil. Men med kämpavilja och efterföljande läkarbesök(!) så kom jag in på rätt så fina 8:25.
(Vet Ni varför babianerna är så röda i stjärten? Svar längst ned på sidan!)
Sen var det då dags för Vätternrundan. 300 km kändes rätt så skrämmande men efter att ha kört ett par träningsrundor så fattade man att det handlar om att ha kört långa sträckor. Cykling är väl egentligen inte min grej men jag chockade alla, inklusive mig själv genom att åka på relativt goda 10:50. Gick in i väggen gjorde jag min vana trogen men då var det bara 2 mil kvar. Antagligen så ökade jag farten då det endast återstod 3 mil. Sen så kom ju den där branta backen vid Medevi! Efter det gick det inte fort, men i mål kom jag (med glädjetårar på kinderna!).
(Javisst! Jag blev tillfrågad om att spela huvudrollen i en ny Tarzanfilm! ;-0)
Inför Vansbrosimningen hade jag mardrömmar eftersom jag är som ett kylskåp i vattnet. Det gick inte fort, det var jobbigt och jag kom nästan sist men jag klarade det. (Jag slog i alla fall Thorleif i dansbandet Thorleifs.) Tiden vart hela 1:36
Segerns sötma är ljuv!
Så var det då bara Lidingöloppet kvar och eftersom jag hade sprungit loppet 3 ggr. innan hade jag goda förhoppningar om att springa under 3 timmar. Men sista gången jag sprang Lidingöloppet var ´92 och då var jag betydligt lättare. Tilläggas kan också att jag totalt glömt hur kuperat det var. Knäna var slut efter 1 mil och det var en plåga från start till mål. Tiden vart ganska dåliga 3:33 men det får man ta. För nu är man äntligen en i gänget. En Svensk Klassiker!
Egentligen hade jag tänkt kommit i riktigt bra form till Lidingöloppet men så blev inte fallet så utfallet av loppet blev överraskande. Min planerade viktminskning uteblev och den förestående träningen var en katastrof. Så förhoppningarna inför en bra tid var små. Döm av min förvåning när dom första 1,5 milen var avverkade och jag knappt var påverkad. Milen gick på 57:40 och vid 1,5 mil hade jag 1:26:23 och jag började få förhoppningar om en tid under 3 h! Vid 2 mil började det dock kännas lite besvärligt eftersom man passerat ett väldigt kuperat avsnitt av banan och jag hade sprungit relativt hårt. Tiden låg då på 1:57:00. Jag började redan då bearbeta mig mentalt för att jag skulle få slita den sista biten. Aborrbacken kändes inte kul alls för där försvann nog hela försprånget jag hade och vid 26 kilometrar löpta låg jag ca. 20 sekunder efter schemat! Vid 3 kilometrar kvar låg jag ungefär 15 sekunder efter. Men nu var det kämpigt för kroppen skrek: -NEJ! Det blev en mental kamp och när det endast var 2 kilometrar kvar låg jag 10 sekunder efter! I detta läge börjar även 2 gamla lopp spelas upp i huvudet som bägge gått på 3 h blankt och det kändes tröstlöst. Vid 1 kilometer kvar ökade tidsavståndet igen och jag låg nu återigen ca. 20 sekunder efter schemat men nu var det hårdsatsning som gällde. Jag tog i för kung och fosterland och när jag äntligen såg upploppsrakan och insåg att jag nog kommer klara av det så kändes det underbart. Jaaa! Tiden blev 2:59:21. Mycket oväntat eftersom dom 2 föregående åren gått på 3:33 och 3:23. Nu blev man inspirerad att satsa hårt och mer målinriktat! Nästa år så kommer jag att chocka! (Kanske få någon att höja på ögonbrynen iaf...) ;-)
Öppet Spår, 2002
Tog mellantider var 5:e kilometer och vågade ta mig en titt vid halva loppet och då såg jag att jag låg på 3:29. Hmm.. Lite väl fort kanske och jag började känna mig sliten och strax efter började jag mattas av ordentligt. Emellanåt blev det till att stå helt still i stigningarna för jag var helt slut. Fast backarna var nu inte lika tuffa och jag kom i mål på relativt goda 7:26:59. Fast loppet känns ändå som en liten besvikelse då jag ännu en gång gick in i "väggen". Anledning till det är förstås bristen på riktiga långpass på skidor samt en kombination av olika faktorer som lite dålig uppladdning (magen protesterade), lite för hög vikt (vanlig vinteråkomma!) samt lite för hög utgångsfart. Det bästa av allt var dock att frugan klarade av loppet. Se mer på hennes klassikersida. Sen måste jag förstås gratulera min träningskompis Hasse Hemström som till min förtret slog mig med sina fina 7:01. Bra gjort. (din lilla räka!).
Vätternrundan, 2002
Eftersom jag hade så uttalat mål att gå under 10 h. så gick jag ut relativt hårt men när jag efter ca. 18-20 mil fick problem med magen och inte orkade hänga på några direkta klungor förstod jag att 10 h. målet var kört. Efter en hel del solokörning och saltgurka (!) kom jag så då igång igen och kunde då och då trycka på ganska rejält. Fast då kunde jag endast få i mig saft och lite honungsvatten så när jag kom i mål på en tid av 10:31:02 så får jag ändå vara ganska nöjd med tanke på lite bristande träning innan och dom mindre gynsamma vindförhållanden som rådde. Nåväl, det blev ytterligare ett mål som inte uppfylldes men det var högt ställt, gav ett hyfsat pers. och jag fick mersmak till att försöka igen nästa år...
Vansbrosimningen, 2002
Vansbrosimningen! Den nödvändiga onda i klassikern var till en början inte alls så jobbigt. Det var rejält medströms dom första 2 kilometrarna och det flöt på rätt fort. Till en början så tog jag rygg på en herre och simmade bakom honom för att se om det gjorde någon skillnad och det märkte jag att det gjorde när vi gick på varsin sida om en medtävlare. Den draghjälpen försvann i fjärran och när jag förstod att det faktiskt gjorde en hel del skillnad tog jag direkt rygg på en annan som dessutom hade en ganska usel teknik så att det gick att simma ganska nära. När sen följebåtarna var så "bussiga" och ropade att jag hade fin draghjälp kändes det lite penibelt så efter ett tag gick jag upp bredvid och snackade lite med killen. Efter det lilla samtalet tryckte jag på en bra stund men döm av min förvåning när jag upptäckte att jag knappt fått nåt försprång att tala om. Att ligga i suget verkar göra en hel del. Dessutom började husgrävningen att göra sig till känna och jag började få mer och mer kramptendenser i fingrarna. Den sista kilometern sen var en ren plåga. Bryggan verkade stå stilla och jag fick ibland fler kallsupar än jag tog simtag. Tanken att ge upp var överhängande men det är ju inte riktigt min stil. I mål kom jag på ett överraskande pers på 1:26:41. Motströms till trots men medströmmen detta år gjorde att tiderna blev ganska bra.
Lidingöloppet, 2002
I skrivande stund kan jag inte vara annat än nöjd och belåten. Efter att ha min käre träningskompis tillika duellant(!) Hasse Hemström taggat upp mig rejält inför LL så kändes en viss press inför loppet vilket också fick mig att starta väldigt hårt. Första 1,2 km gick på 5:19 och efter 2 km hade jag 9:45. När jag sedan passerade 3 km eller snarare sagt 27 km skylten så stod klockan på ca. 14:09. Tyvärr hade den gamla "magmuskulaturskadan" börjat gett sig tillkänna så det kändes då som om det skulle bli ett stort fiasko eftersom det inte gick särskilt lätt att springa. Benen och "flåset" kändes helt okey men jag fick ändå sänka tempot till 5 min/km. Kunde sedan hålla det till 1 mil där jag hade ganska precis 49 min. Schemat höll fortfarande där jag hade tänkt att ev. kunna ligga på 5 minuterstempo minst till 2 mil och sedan få vara beredd att kämpa rejält. Magmuskulaturen kändes mer eller mindre beroende på kuperingen men jag kunde ändå hålla en hyfsad fart så vid 2-milspasseringen hade jag dryga 1:41. Chansen fanns fortfarande att klara av måltiden som var 2:45 men kroppen började strula allt mer. Efterhand började knäna smärta allt mer (speciellt det vänstra) och den vänstra foten började domna bort. Löpsteget var då antagligen inte det vackraste men ju tyngre det kändes var det bara att fokusera mer och mer på uppgiften och tänka positivt. Jag tänkte givetvis också på att Hasse utnämnt mig till hans "skamgräns"! (:-0) vilket kändes mycket inspirerande och det var en viktig morot när det kändes tungt. Stort tack Hasse! ;-). I mål kom jag iaf på tiden 2:38:09 vilket var ett personligt rekord med över 20 minuter! Sen hade jag ju tänkt att springa med raska ben till ombytet och värdeutlämningen för att kunna ta mig tillbaka för att kunna fotografera lite bekanta. Men benen lydde inte riktigt utan det blev en jobbig promenad och den tog lite mer än den kvart jag hade planerat. Men därför var det lite mer än skönt att se Hasse, som startade en kvart efter mig, passera på målrakan. Men ett stort grattis säger jag iaf till Hasse som även han gjorde personligt rekord och han har nog lärt sig nu att inte sätta "flytande skamgränser"! ;-) Ett stort grattis säger jag förstås också till min kära Ulrika som kapade dryga halvtimmen och fick 3:30:07. Bra jobbat! Sen så blev det lite partaj med bland annat "järnmännen" Janne C och Pär Ericsson! Tack för en trevlig kväll!
Öppet Spår, 2003
Efter att nästan ha orsakat skilsmässa då jag prompt skulle gå runt i värsta "gristrynet" (Airtrim) hemma eftersom det sades att den med astmafiltret på skulle kunna vara bra mot förkylning. Jag använde den även på hotellet så min rumskompis Hasse "räkan" Hemström höll på att få en chock och trodde att jag var Darth Vader när jag hade den på. När jag sen vaknade på Dagen D, halv 4 på morgonen kändes det faktiskt lite bättre i luftrören så kanske, kanske skulle det kunna gå att åka fort. Trots att det inte verkade så kallt i Mora beslöt jag mig för att ta med masken och det var ett bra beslut för utan den så tror jag, med tanke på min förkylningdrabbade luftrör, att jag inte skulle klarat av att åkt. DEt visade sig att det var upp emot 18 minusgrader vid start och det var ännu lägre vid Tennänget. Ett par nyinköpta "överdragshandskar" räddade min förfrusningsskadade fingrar också så jag hade det ganska behagligt i kylan. Med min airtrim så kändes det inte ens att det var minusgrader och när jag väl blivit varm så var inte ens min tunna klädsel något bekymmer. Lite bekymmer var dock att jag inte kände mig helt okey så den matthet jag kände gjorde ju att jag inte kunde prestera vad jag kände att jag var kapabel till så jag ser med tillförsikt fram emot nästa års lopp! Sen tror jag att jag slog rekord i längsta istappen i skägget också för min airtrim gjorde att den fuktiga luften blev till vatten och rann nedför hakan och byggde på istappen och det gällde att vara försiktig med tappen då det gjorde lite ont när man slog i den! :-0 Men till slut så vann även solen över "min" istapp och det gjorde även klockan över min måltid. Tiden blev 6:32:27 men jag är med tanke på omständigheterna ändå mycket nöjd!
Vätternrundan, 2003
Målet för årets Vätternrunda var ju att gå under 10 h och jag hade med liten tvekan gått med i en grupp som bildats på nätet där målsättningen var densamma. Gruppen gick under namnet teamsub10 och det var en hel del aktivitet under resans gång fast själv kunde jag tyvärr inte komma på dom gemensamma träningarna och cykelträningen hade väl heller inte varit så lysande. När jag sen blev ifrånåkt av en kille på träning, som senare bangade ifrån gruppen, var självförtroendet inte där det borde och jag var mycket orolig för om jag skulle ha en chans att orka hänga på. Jodå, jag orkade och det kändes mycket behagligt. Vi körde i en formation som kallas för "en belgisk kedja". Efter 2 mil så får vi dock en punktering i gruppen och några hjälps åt att fixa punkan medans vi andra försöker lätta på trycket lite grand. Ja, inte däcktrycket alltså! ;-)
Vi kommer snart igång igen men nu har tempot höjts en aning och vid 52 km händer det som inte får hända. Det blir oroligt i klungan och vid växlingen i fronten så fastnar 2 cyklister i varandra och det blir en riktig krasch! Jag själv klarade mig precis och det var i princip bara en cyklist som fick skador och vid målgång senare såg vi att personen ifråga ändå var på benen men det var en läskig olustkänsla att inte riktigt veta hur illa det gick medans man cyklade.
Efter det går det emellanåt väldigt fort och efter Jönköping får jag det väldigt tufft med att hänga på och inför en depå så klarar jag inte av att hänga på i uppförsbackarna men jag kommer som tur var ikapp i depån. Sen sänks tempot igen och jag börjar återigen känna mig rätt stark och tempot känns helt okey. Sen vid Karlsborg så blir jag lämnad kvar då gruppen (den kvarvarande) bryter sitt tidslöfte och sticker utan mig. Men jag är stark då och kör hårt och har tur med klungorna så det går rätt fort att komma ikapp och det verkar som det inte gick så fort i teamsub10-klungan. Skönt att komma ikapp och det känns återigen kanon!
På slutet börjar formationen brytas upp och gruppen blandas alltmer med övriga och till slut så delas gruppen och när jag upptäcker att en person i vår grupp plötsligt sätter en väldans fart så åker jag försiktigt ut för att kunna se framåt och upptäcker då att det är tomt framåt! Jag visste då att ett flertal i våran grupp var framför mig. Jag gör då ett felaktigt beslut och satsar allt på att komma ikapp den hårdkörande gruppmedlemmen. Kommer ikapp men efter ett tag när jag går upp och drar tar krafterna helt plötsligt slut! NEJ! Så klantigt när jag bara hade 59,5 cykelmil i benen att göra en sån satsning. I medevibacken när jag är alldeles svimfärdig ser jag dom övriga kvarvarande som innan mitt ryck var strax bakom mig, komma cyklandes uppför backen medans jag går i kontrollen! Jag trycker i mig saltgurka och försöker att få liv i benen igen. Efter backen ser jag tyvärr klungorna komma susande förbi utan att ens orka tänka på att försöka hänga på. Men sen händer det otroliga, som har hänt så många gånger förr, att krafterna kommer åter. Men vis av erfarenhet så trycker jag inte på fullt nu utan lägger mig och tjuvdrar efter en klunga efter att själv varit uppe och dragit i en 3-mannaklunga. Den klungan jag hittade senare där jag låg och tjuvrullade var kanon och till slut nästan framme i Motala bestämmer jag mig för att sluta mesa och trycker på rejält. Lyckade få med mig en äldre herre som innan hade talat om klockan för mig och han visade sig vara en stark cyklist. På slutet så blev det en våldsam spurtuppgörelse där han i sista svängen passerade mig men jag lyckades bita mig fast och jag avgjorde senare med en ruskig spurt! :-)
I målfållan så var jag lite osäker på om jag verkligen klarat av målet men sen ser jag ett bekant ansikte tillhörandes den person som stannade kvar hos den som blev skadad och jag får tummen upp. När jag direkt efter ser den skadade personen så går en lättnandes suck! Skönt var det att se personen vara på benen!
Nu drar jag själv ihop en klunga där jag kommer att handplocka personer som kan tänka sig att offra nödvändig mil och gärna också komma på gemensamma träningar några gånger. En site om detta kommer snart upp. Maila mig om intresse finns att joina!
Vansbrosimningen, 2003
Just ja! Vansbrosimningen detta år höll på att sluta med en förskräckelse då jag rätt omgående märkte att något var på tok. Jag hyperventilerade när jag kom ned i vattnet och det bådar ju inte gott när man skall simma... Det gick ändå rätt bra i början men efterhand började jag att få hostattacker då det började komma mer och mer vatten i lungorna. När man skall runda "kröken" så var jag rätt så medtagen och det gick inte längre så fort. Ibland stod jag helt still och jag tilläts vila ibland då jag blivit försäkrad om att inte bli diskad. Nu hade jag blivit rejält uppmärksammad för det lät inte alls bra när jag hostade och när jag då och då fick panik och inte kom en centimeter framåt så ville de att jag skulle upp på kanten och vila. Kom så upp men började få riktiga hostattacker som gjorde rejält ont då vattnet i lungorna liksom inte hörde hemma där! Då tog en funktionär med ett bestämt tag tag i mig och skulle ha upp mig till sjukstugan men ett lika bestämt nej från mig med invändelsen att "då måste jag ju bryta"! Det fanns liksom inte i min värld, fast egentligen så syntes möjligheten att ta mig i mål som ouppnålig. I vattnet hoppade jag fast jag nästan höll på att drunkna och inte en tanke fanns på vad som egentligen var orsaken till hyperventilationen och vad jag utsatte kroppen för. Idiotiskt egentligen och envist! Det var ett riktigt kämpande och medsimmarna skvalpade upp fint med vatten mot bryggan som orsakade fina vågor som jag då och då fick i mig. Väl uppe på land höll jag på att svimma och blev omhändertagen direkt. Som tur var så fick jag inga bestående men utan efter 2-3 dgr hade jag hostat upp det vatten som fanns i lungorna. Det var antagligen inga mängder men det lilla vatten som fanns där gjorde iaf ont!
Vasaloppet Öppet Spår, 2004
Förhoppningarna om en tid under 6 h grusades nästan innan avfärden mot Mora då jag insåg att jag tränat för dåligt för det och jag fick ta det för vad det var. Lite bråttom blev det innan avfärd då jag inte hunnit med att packa och göra iordning skidorna. Väl på plats blev det den sedvanliga pastauppladdningen sen blev det dags att börja fixa med skidorna. Som vanligt tog det längre tid än beräknat och jag hjälpte även några kompisar som var lite sämre på att valla. Kom i säng strax innan 12 på natten och när jag vaknade så var det tyvärr med huvudvärk vilket inte bådade gott. Jag hade även varit lite förkyld i veckan som var och hade en lite febertopp dagen innan... Nåväl, när jag tar på mig så kommer då chocken! Jag hade glömt att packan ned vindjackan men kommer rätt snabbt på att det går att köpa en ny väl på plats i Berga by! Skönt. Packar ned grejerna i bilen och sen åker vi för att käka frukost på Moraparken där vi senare skulle bo efter loppet. Trycker i mig rejält med gröt och dricker kaffe för att försöka få bort huvudvärken men icke sa... ja!
Blev lite pinknödig på bussen och längtar efter att få komma fram. Väl framme så springer jag bort och lättar på trycket bakom några containrar och beger mig sedan in i tältet och köper mig en vindjacka och gör mig iordning. Väl ute ser jag att tempen är rätt hög vilket gör mig lite orolig för om jag tagit för kall burkvalla. Går in på muggen som f.ö. luktade grönjävligt illa och kommer ut och lägger på lite varmare burkvalla. Då är klockan redan över 7.00 och det är fullt på startrakan villket irriterar mig.
Det är rikigt tjockt i början och jag smiter ibland emellan spåren och jobbar mig på skogskanten när det finns tillfälle men det sliter hårt i backen. Sen går det väldigt bra när det väl börjar att släppa men det tidigare starterna med Försvarsvasan samt Staffetvasan gör att många "blåbär" är framför mig under en stor del av loppet vilket gör att man får vara lite försiktig i backarna. Efter Evertsberg har dock dagsmejan gjort det svårare att få fäste i solbackarna eller rättare sagt så är det oftast helt omöjligt utan det blir till att gå på armarna. Det är jobbigt och det blir värre. De glatta spåren gör dock tyvärr humöret mindre glatt hos oss som åker och det är många som försöker lägga på mer fäste. Jag inser dock att på de glatta partierna hjälper dock inte mer burkvalla utan det är snarare klister man skall ha då och det har jag överhuvudtaget inte med mig och vill inte stanna för det heller. Jag bestämmer mig för att hushålla med krafterna för att orka hela vägen och på slutet blir det en kamp mot klockan för att åtminstonde få personligt rekord. Kör ihop med Klassikerforumets Erik på slutet och ser hans lite bättre stakteknik. Själv så har jag en bättre diagonalteknik och kan ibland varva med den och ändå inte tappa fart. Klarar mig i mål på 6:29:14 och bättre kan jag! Nästa år blir det det riktiga Vasaloppet och antagligen även ett Öppet Spår och kanske Halv -eller kortvasan! :-)
Vätternrundan, 2004
Ingen rolig historia egentligen. Skulle ju dra ihop ett gäng för att gå under 10 h igen men kroppen var ju rätt tokig under hela 2004 efter nattjobb med dålig sömn och kost m.m. Många andra i gruppen hade dessutom sprungit Stockholms Marathon rätt nära inpå och var rätt slutkörda. Regn, regn och åter regn samt en kropp som inte fungerade innebar att jag nätt och jämnt kom i mål och sen började min nedkylda kropp att skaka kraftigt och jag fick tas om hand. Efter typ en timme mådde man sen rätt bra igen. Tiden blev 11.09 om jag inte missminner mig alldeles...
Lidingöloppet, 2004
Kände mig rätt pigg på första uppvärmningen men strax innan det var dax att starta blev jag hellåg och fick en tryckande känsla i övre buken. Rena joggingtempot var tufft och jag stod i valet och kvalet om jag skulle bryta. Hjälpte lite folk som skadat sig under loppet då jag ändå inte hade några tidsambitioner. Väl i mål på den usla tiden, 2.44.40 , så började jag att kräkas... Nästa år skall jag lubba under 2.15.00!!
Niclas Järnmannensida Läs berättelsen om Järnmannen 2001!
Niclas bodybuildingsida. Med lite bilder på mig.
Ulrika Klassikersida Min frus Egen klassikersida!
Klassiker Forum Mycket bra inofficiellt Klassiker Forum! Fler
länkar finns på länksidan!
Länksidan! Saknas nån bra länk så maila!
fam.bernhardsson@telia.com Maila mig!
Tryck här för att komma till Familjen
Bernhardsson´s hemsida
Huvudsidan!
Tryck här för att komma till min egen
järnmannensida Maila
för tips och råd!
Tryck här för att komma till min egen sida om
näringslära! Lite
tips!
Uppdaterad: 050602
Svar: Dom har cyklat Vätternrundan!